Politisk kannibalism gav Centerpartiet makten

Den 8 maj ställer vårt oppositionsråd Jacob Högfeldt (M) frågan i Strengnäs Tidning: "Vilka styr i Strängnäs kommun?" Han undrar om frågan är relevant att ställa och konstaterar samtidigt att det är Centerpartiet, Folkpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet som styr.

Kommunalråden Tord Tjernström (S) och Terese Askerstedt (MP) var snabba att svara att "M har styrt - det vet väl alla?" Varav Jacob Högfeldt (M) replikerade att "Vi måste arbeta framåt". Jag håller fullständigt med Jacob om det. Samtidigt är det helt på sin plats att återberätta historien om hur det har varit när det uppenbarligen är så många politiker som inte känner till den. Det är vad jag gör i en debattartikel i dagens tidning:

"Politisk kannibalism gav Centerpartiet makten"

M har styrt – det vet väl alla? Den frågan ställer Terese Askerstedt (MP) och Tord Tjernström (S) i tidningen den 11 maj. Det var faktiskt länge sedan Moderaterna styrde kommunen om man bortser från Ulf Kristerssons tid som finanskommunalråd 2002 till 2006 och då var det faktiskt Centern som hade kommunalrådsposten. Det var Torgny Jonsson som var ordförande i kommunstyrelsen. Torgny Jonsson var alltså det "riktiga" kommunalrådet.

Efter valet 1994 tog bland andra Moderaterna över makten i Strängnäs kommun efter bland andra Socialdemokraterna. Mandatperioden 1994 till 1998 var en lugn tid i Strängnäspolitiken, om man får säga så.

I valet 1998 behöll Moderaterna makten och började samarbetet med Kristdemokraterna, Folkpartiet och Centern. Kommunalrådet hette Kia Hjelte (M). Det var en turbulent tid både inom majoriteten men även inom oppositionen. Stämningen i kommunstyrelsen var till tider tuff och hård. I perioder fick Torgny Jonsson (C) hoppa in som kommunstyrelsens ordförande och till slut slängde Folkpartiet och Centern ut Moderaterna från makten. Det skedde i januari 2001. De behöll Kristdemokraterna för att KD bad om det.

Resten av mandatperioden styrde Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna med stöd av Socialdemokraterna utan att S fick något för det, förutom att de fick betrakta ett skadeskjutet Moderaterna.

Politisk "kannibalism" är inte vacker, vare sig det sker inom partier eller mellan partier. Vi har tyvärr haft mycket av den sorten i Strängnäspolitiken de senaste mandatperioderna. De som har "tjänat" på detta när det gäller makten och inflytandet är Folkpartiet och Centern. De har suttit sammanhängande vid makten helt sedan 1998 och Centerpartiet har haft kommunalrådsposten nästan hela den tiden.

Så svaret är nej, Askerstedt och Tjernström. Det är inte Moderaterna som har styrt.

Margit Urtegård
Kommunfullmäktigeledamot
Medlem i Moderaterna

Psykiskt sjuka skall självklart få gå till jobbet!

Den stora nyheten i DN i dag är att psykiskt sjuka kan ordineras att gå till jobbet. Och, tänker jag, vad är det för konstigt med det? Självklart skall psykiskt sjuka människor få gå till jobbet om de vill och klarar av det! Självklart skall psykiskt sjuka människor få vara en del av samhället! Självklart skall svenska arbetsgivare se till att alla får plats. Hur skulle det annars se ut? Den kraftiga ökningen av sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa oroar även mig. Men inte på grund av att några av dessa personer skall få finnas på arbetsmarknaden. Nej, jag är mest oroad över de som inte är välkomna där. Och om ni tänker efter förstår ni varför. Vad är det för samhälle vi vill ha? Vill vi ha en humant samhälle där alla behövs och där alla är välkomna? Eller vill vi ha ett elitsamhälle? Det vill inte jag.

Om någon mår dåligt på sin arbetsplats skall man våga fråga varför det är på det viset. Att utgå ifrån att det är personen i fråga det är fel på är att göra det enkelt för sig. Arbetsgivaren och kollegorna har också ett ansvar.

Närmare fyra av tio som nu är sjukskrivna har en psykisk diagnos. Detta antal ökar ständigt. Hade det varit fråga om cancer tex hade det klassats som en epidemi och rikslarm hade utfärdats direkt. Vi hade velat veta varför detta händer. Varför blir det ingen reaktion när det handlar om psykisk ohälsa? Vad är vi rädda för? Vari ligger skillnaden? Människor dör faktiskt av psykiskt lidande också? Det är inte bara somatiska sjukdomar som tar liv. Dags att vi inser det. Kanske på tiden att vi törs prata om detta?

Tillbaka till ämnet som handlade om huruvida psykiskt sjuka människor skall arbeta eller inte. Vad betyder ett arbete? Nu citerar jag vår socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M): "Tidsgränserna i sjukförsäkringen fungerar för de somatiska sjukdomarna, men de senaste månaderna har jag verkligen stärkts i tron att frånvaro från jobbet är en mycket större riskfaktor för dem med psykiska diagnoser än för dem som har brutit ett ben. Det finns naturligtvis undantag, men i väldigt många fall är det direkt farligt för dessa personer att inte ha dagliga rutiner och att inte känna sig behövda." Ibland skäms jag över att vara Moderat och det är när Moderata ministrar säger självklara saker som alla redan vet. Alla normalt funtade människor vet att för psykiskt sjuka människor så är kontakten med omvärlden absolut den mest avgörande faktorn för att kunna upprätthålla sin självaktning, livslust och överlevnad. Att överhuvudtaget jämföra psykiskt lidande med att bryta ett ben är så dumt att jag hittar inte ord! Idioti är vad det är!

Psykisk ohälsa är ett funktionshinder. Om inte människor med psykiska problem får en plats i samhället så är det ett tecken på att vi inte har förmågan och ödmjukheten att riva de hinder som finns samt bereda plats för våra mest behövande medmänniskor.

Människor med psykiska problem sjukskrivs nästintill per automatik i dag. Man tittar inte på arbetsmiljön. Man ställer inte tillräckligt höga krav på arbetsgivarna. Hög arbetslöshet ger arbetsgivarna stor valfrihet. Passar inte den ena kan man ta den andra; man är utbytbar helt enkelt.

I slutet av förra året var cirka 48 000 personer sjukskrivna för psykiska sjukdomar och syndrom samt beteendestörningar. Närmare sex av tio av dessa var sjukskrivna för anpassningsstörningar och reaktion på svår stress eller för depressiv episod. Var kommer stressen ifrån? Var ligger anpassningssvårigheten? Ligger den hos individen? Ligger den i organisationen? Eller kan den ligga hos båda? Eller ligger den i samhället?

Det är inte inte individen som skapar psykiskt lidande. Det är samhällets oförståelse för olikheter som till stor del står bakom dessa människors lidande och besvär. Vi lever i år 2013 och det är fortfarande tabu att prata om psykisk sjukdom. Vad är det som gör att vi inte kan hantera den mest vanliga folksjukdom som finns i vårt moderna och kalla samhälle? Vad är det som gör att vi inte kan prata med varandra om vad vi känner, vad vi tänker och vad vi upplever? Många mår dåligt. Varför då?

Jag vet inte hur ni andra tänker. Jag kan bara tala för mig själv. Det jag vet är att jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag inte räckte ut en hand till en behövande medmänniska. Varför skulle jag bry mig? Därför att allt annat skulle strida emot allt vad jag tror på. Det kunde ha varit jag. Det kunde ha varit du.

Smil og vær glad for hver dag som går

När jag sitter här hemma och skriver på min bok "Kampen för min dotter" så flyr tankarna i väg. Jag minns, jag känner, jag tänker och jag tillåter alla minnen att komma över eller till mig. Några minnen är rätt bleka, andra är färgstarka och nära, några av minnesbilderna gör fruktansvärt ont. Jag skrattar, jag gråter, jag andas både tungt och lätt. Jag lever, jag är fri och det är skönt. Orden ger mig frihet och lycka. Jag tänker, alltså lever jag fortfarande. Jag skriver, alltså har jag modet kvar. Slagen fick mig inte tyst. Hoten skrämde min inte för evigt. Jag tänker på de som lever kvar i våldet, på de som fortfarande blir utsatta för hot. De som känner smärtan och skammen är de som är tysta.

I dag kom jag på en sång vi fick lära oss i skolan. Texten är enkel, den är så här: "Smil og vær glad for hver dag som går, så skal du se hvor mange venner du får. Selv om du glemmer at en og en er to, Så må du aldri glemme å være snill og god." Barnslig kan man tycka, men den sitter kvar i minnet. Den betydde uppenbarligen något för mig. Den gav visioner, den gav ett gott råd, den gav drömmar och den gav hopp.

Øyne kan smile, munnen kan le, sorgen i hjertet kan ingen se. Just sorgen kan ingen se. Fast det är inte helt sant. De som känner dig kan se dig, hela dig. Du behöver inte förklara något för de som har lärt känna dig akkurat som du är. Et smil koster ingenting, men gir mye. Det beriker den som får uten at giveren blir fattigere. Det varer bare et øyeblikk, men minnet om det kan du ha for alltid. Dessa ord får mig att tänka på Stefan Einhorns bok "Konsten att vara snäll". En underbar bok som jag varmt rekommenderar.

Stefan Einhorn säger: "Vi lever i en värld där många människor mår dåligt och är otrygga. Jag är inte säker på att mänskligheten överlever om vi inte på allvar lär oss mer om hur människan fungerar i relation till sig själv och till andra. Det är en ödesfråga." Att visa medkänsla och vara empatisk räcker långt. Empati handlar om att förstå andra människors känslor. Det är knappast en medfödd egenskap. Jag är ganska övertygad om att det är något vi lär oss under uppväxten och under livet. Det är sannolikt så.

Citat från tidningen Dagen: "Undvik inte den som drabbats av sorg. Genom att hålla dig undan ökar du ytterligare sorgens börda. Oroa dig inte för orden, att bara närvara och visa sin medkänsla räcker långt. Ta den tid som behövs, sorgen kräver tid, och var inte rädd för att röra vid människor. En kram ger både värme och gemenskap." Några citat och ord från mig mitt i natten. God natt.

"Kampen för min dotter"

På kulturdagen, Kultur 13, Strängnäs, den 4 maj berättade jag om min bok "Kampen för min dotter", som jag håller på och skriver. Det gjorde jag på Bokia i Strängnäs. Tusen tack till vår museiintendent Ismo Railisson som inspirerade mig till att göra detta. Tusen tack till Mats Persson som filmade föredraget. Min dotter Margarita kunde inte vara med denna dag, då hon bor i Norge, så det känns jättebra att hon kan få se filmklippet. Tusen tack också till Patrick Baltatzis som hjälpte mig att lägga ut filmen på youtube.

Bagatellisera inte skadorna med cannabis

I drogliberalernas tidsålder, som jag anser är nu, är det viktigt att någon står upp och törs ifrågasätta galenskaperna. Det är ju inte så farligt, sägs det. Lite cannabis har väl ingen ont av, propageras det. Drogen marknadsförs mycket aggressivt såväl internationellt som i Sverige. Starka lobbyister marknadsför drogen som ofarlig. De beskriver drogen som lätt berusningsmedel och som hör och häpna som smart då den enligt förespråkarna inte ger baksmälla. Ungdomar runtom i landet vittnar om att det på vissa håll är lättare att få tag på cannabis än alkohol. Här i Strängnäs är det också så, enligt ungdomar jag har pratat med. Det är oroväckande.

I dagens DN på nyhetssidorna skrivs det att cannabisodlingar ökar kraftigt i Sverige. Stefan Lisinski skriver: "Enkätundersökningar visar att nästan var femte pojke och var sjunde flicka i gymnasiets andra årskurs har provat cannabis och andelen har stigit under senare år. Allt enligt den årliga enkätundersökning som Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN, nyligen presenterade. Jonas Wendel är chef för ungdomssektionen på länskriminalens narkotikarotel i Stockholm. Han säger att många ungdomar bagatelliserar skadorna med cannabis. – Många tror att det inte är så skadligt, och de talar ganska öppet om att de har provat."

Det är ju inte så konstigt att unga människor i Sverige och andra länder bagatelliserar skadorna med cannabis när fler och fler vuxna gör det. 

Lisinski skriver vidare: "Flera poliser berättar att cannabismissbrukare ofta är sega och passiva. – Till skillnad från alkohol finns ingen koppling till våldsanvändning. Men vi märker hur deras minne försämras, att de blir trögtänkta. Ibland när vi håller förhör går det inte att föra ett vettigt samtal med en inbiten cannabisrökare. De blir lite dumma i huvudet helt enkelt, säger Jonas Wendel."

Min bok heter: "Kampen för min dotter"

På Kulturdagen, Kultur 13, den 4 maj nu på lördag skall jag delta på bokhandeln tillsammans med ett tiotal andra författare som skall läsa ur och berätta om sina böcker. Mellan klockan 13.10 till 13.30 är det jag som berättar om min kommande bok "Kampen för min dotter".

Varför skriver jag? Varför berättar jag känsliga saker om mitt eget liv? Många undrar nog över det. Jag har själv funderat en hel del över mitt val. Under årens lopp har jag redan berättat en hel del om mitt eget liv, här på bloggen, under de 6 åren jag var krönikör på Eskilstuna-Kuriren och i olika intervjuer i media. Flera saker har lett till att jag väljer detta självutlämnande, som en biografisk berättelse faktiskt innebär. Det krävs dock en stor portion mod för att våga skriva om de personliga tingen. Folk har nämligen alldeles för lätt att döma andra.

Flera personer, som kommer från mer privilegierad samhällsklass än vad jag gör, har rekommenderat mig att inte skriva. De har skämts över min historia. På mina vägnar behöver de inte alls skämmas. Jag är stolt över att vara en överlevare. Jag är stolt över att vara ett så kallad maskrosbarn. Jag är dock medveten om att jag tar en stor risk. Men, betänk då detta. Vem talar för de "svagaste" i samhället? Vem är deras röst?

Om min historia kan hjälpa någon annan, om så bara en enda medmänniska, så är det värt det. Om de som arbetar inom hjälpapparaten kan lära sig något av min historia så är det en extra stor bonus. Om jag lyckats sätta ord på den vanmakt, sorg och hopplöshet jag kände under alla de åren jag var fast i socialtjänstens klor, så har många fått en chans att förstå. Och de som inte själva har hittat orden kan använda mina. Om jag kan förmedla alla lyckostunder som också har funnits under kampen är jag nöjd. Min förmån är att få beskriva alla änglar som har hjälpt mig på vägen. De förtjänar alla vackra ord jag kan.

Det handlar om att göra något åt vanmakten. Det handlar om att ta tillbaka sin egen historia. Det handlar faktiskt om något så viktigt som att ta tillbaka makten över sitt eget liv. Den nakenhet och sårbarhet det innebär att lämna ut sig kan vara så obeskrivligt vacker när den är självvald. Jag har gjort mitt val.

Min pappas favoritordspråk "Gå en mil i mina mockasiner innan du dömer mig eller säger något om vem jag är" är min ledstjärna. Vi måste tordas känna vår egen och andras smärta. Det gör ont när knoppar brister.

"En sång till modet"

I Omar Mustafas avskedsbrev, som finns på Islamiska Förbundets hemsida, står det: "Mitt engagemang (2 länkar till Nima Dervishs blogg) i det muslimska civilsamhället har alltid handlat om att jobba för rättvisa, jämlikhet och mänskliga rättigheter. Ett engagemang som jag hade stora förhoppningar på att fortsätta med i partipolitiken. Partiledningen menar dock att man inte kan förena ett partiuppdrag och ett uppdrag i det muslimska civilsamhället. Partiledningens uppfattning är inte bara beklagligt, det är även en skrämmande signal till muslimer och andra troende socialdemokrater." Islamiska Förbundet är inte direkt någon Rotaryklubb om någon skulle tro det. Den erfarne och respekterade politikern och muslimen Nalin Pekgul (S) berättar i DN: "Vi andra muslimer känner oss omyndigförklarade när vi blir pådyvlade islamisten Mustafa som vår företrädare."

Johan Croneman skriver med en blandning av humor och skärpa i DN: "Henrik Dorsin skall kanske snart byta ut sin bögrefräng: 'Det är sossarnas fel.' Varför leds inte den moderna socialdemokratin av kvinnor som Helle Klein och Karin Pettersson? Det är kanske en lite naiv önskan – men är det inte just den här typen av ideologer och analytiker, den här typen av politiskt skarpsinne som socialdemokratin saknat de senaste 20–25 åren? Lyssnar man på Helle och Karin?" Jag är övertygad om att den Svenska kyrkan verkligen behöver präster som Helle Klein. Men Croneman har rätt, Socialdemokraterna är i stort behov av hennes skarpsinne också. Vi skulle behöva henne inom Moderaterna också. Hennes mod behövs lite överallt.

På tal om mod. Jag beundrar personer som Dilsa Demirbag-Sten. Hon skriver i DN: "Socialdemokratin ville alltså ge en person med kopplingar till Muslimska brödraskapet en plats i partistyrelsen. Att påstå att man som ingående i brödraskapets sfär är aktiv antirasist och demokrat är lika trovärdigt som om en medlem av Ku Klux Klan skulle hävda samma sak. Aftonbladets Jan Helin har offentligt läxat upp krönikören Monica Gunne för hennes text om Mustafas passiva hållning i kampen mot tvångsäktenskap och hedersvåld. För denna åsikt ska hon nu alltså löpa gatlopp. Jag trodde att Muslimska brödraskapets kvinnohat hörde till allmänbildningen?" Lyssnar man på Dilsa Demirbag-Sten? Eller är vi så rädda för att kallas för islamofober att vi duckar huvudet i sanden som strutsen?

Folkpartisten Gulan Avci säger så här: "Som liberal med muslimsk bakgrund kan jag aldrig acceptera att det demokratiska spelrummet riskeras svärtas ner av krafter som har en annan agenda än oss som verkar i demokratins namn. Även om Omar Mustafa bedyrar att han inte står för sådana värderingar, har han fattat ett beslut. Han har valt att lämna politiken och fortsätta i rollen som ordförande för Islamiska Förbundet vars trovärdighet inte står högt i kurs efter alla avslöjanden. På samma sätt som jag som kurd inte kan sägas företräda alla kurder i Sverige i egenskap av riksdagsledamot för Folkpartiet liberalerna, företräder inte Omar Mustafa landets alla muslimer. Men hans öppna brev i Aftonbladet riskerar att ge den bilden. En sådan utveckling är en farlig utveckling. Det är dags att samtliga partier i Sverige slutar leta efter så kallade flockledare till vilket pris som helst. Personer som dessutom i alltför stor utsträckning tillskriver sig själva en mer betydande roll bland vissa grupper än vad de faktiskt har." Törs vi lyssna på henne?

Eller är det Fatima Doubakil som skall bestämma eller sätta agendan? Är det hon som står för sanningen? Hon skriver på newsmill: "Vi har under en veckas tid bevittnat hur osanna och ogrundade anklagelser har varit en motor i drevet som stiftelsen Expo lanserat i samband med att Omar Mustafa valdes in i Socialdemokraternas partistyrelse. Ett drev som fick ett beklagligt slut inte bara för Omar Mustafa utan för svensk demokrati. Drev av denna sort kan enbart förekomma i en tid då svenska muslimer misstänkliggörs och på lösa grunder kan kopplas till odemokratiska värderingar." Doubakil har fått ett stort utrymme i samhällsdebatten. Det har däremot inte hennes muslimska feministiska "systrar" fått. Hanna Gadban och Bahare Andersson skriver på newsmill: "Vad signalerar det ambivalenta ställningstagandet kring Omar Mustafa? Både från medias framträdande debattörer och från hans socialdemokratiska partikamrater? Handlar det om att försöka förstå den kontext som Mustafa befinner sig i och att se världen utifrån hans synvinkel, eller handlar det om en strävan efter att iscensätta en politisk korrekthet och undvika den fula islamofobiska stämpeln, som vi feministiska, liberala muslimer fick bära?"

Alla som såg SVT Debatt i ämnet måste ju ha reagerat? Sanna Rayman gjorde i alla fall det. Hon skriver: "För med det här upplägget saknades en muslimsk motpart som kunde vara den som säger 'jag ÄR muslim och jag ser ingen islamofobi eller rasism i att ogilla de föreläsare som vi pratar om nu. Tvärtom, jag ogillar dem också!' Bahareh Andersson hade kunnat vara en sådan person. Att hon är impopulär i grupperingarna kring Islamiska förbundet syns inte bara i kraven på att hon inte ska få vara med i debatten, men även i formuleringar som i denna artikel där hon beskrivs som 'en självutnämnd 'muslimsk feminist' med en uttalad islamfientlig syn'. Ja, några muslimer i publiken tog till orda och sade emot Kharraki och Doubakil. Men att man inte gav ett lika stort utrymme åt en huvuddebattör med denna profil är faktiskt en skandal. Därigenom har man låtit Islamiska förbundet kidnappa den muslimska identiteten igen. Jag förstår att Bahareh Andersson med flera är upprörda." Det finns många olika röster i den här debatten som vi borde lyssna till. Det är alldeles uppenbart! .